Ja alltså förlåt för stenen brorsan
Syskon när man är små, det kan liknas med att man gör allt som står i sin makt för att reta sitt syskon. Det tävlas om vem som kan mest, ska mest, springer snabbast, fiser högst, vem som får in fingret längst i näsan. Det är blodigt allvar för nu måste man tydligen vara bäst och kunna mest av flera olika individer. Som mor och far försöker man hålla ställningarna, dela likvärdigt, agera fredsmäklare och avstyra! Det där med avstyrning så har jag märkt att man får lite diplomatisk frikort om man har glass ibland är det inte mer än rätt att ta sin triumf i diplomatlådan. Det kan vara svårt och tro det men jag är själv en av de som levt i en syskonskara jag har en yngre bror. Ja alltså brorsan förlåt att jag råkade kasta en sten på dig, så morsan sprang ut i bara morgonrocken och jagade mig några varv i trädgården, alltså jag var helt bergis på att jag skulle träffa postlådan! ja jag vet att det låter osannolikt då postlådan låg 100m bort, men kanske den där dagen trodde jag att jag var en ryskkulstöterska i os. Det jag vill komma fram till är att när man är små och syskon så gör man ganska många saker som man kanske inte menar eller kanske borde. Så passerar man vuxen åldern och idag kan man skratta tillsammans "jävlar va förbannad farsan blev den gången vi sköt in en raket i lekstugan". De här små syskonbanden vi knöt som barn utvecklades från att dra varandra i håret, dra i morsans och farsans nerver varje dag i många år, till att vi blev två individer som kommer bra överens (trots den där stenen som skulle ha träffat postlådan)
Kommentarer
Trackback
